MASTÄMNET.

 

En novell av Thomas Svensson.

 

Folk i Fryksdalen vet hur skog ska fällas.

För det har man gjort i evinnerliga tider, åt norrbaggarna, kronan och rika herrar i Göteborg, till bjälkar och mast, till timmer som kapas och sågas till virke. Ingen kan skog lika bra som en fryksdalskarl och bäst av dem alla är männen från Frykeruds socken. 

Den har berättats många gånger, historien om en karl från Fagerås som blev tvungen att gå till skogs för att försöka hitta ett mastämne åt den svenska flottan. Hustrun satt hemma i torpet med nyfött barn och sinande bröstmjölk. Mitt i vintern gav han sig av med häst och släde, svulten redan vid avfärden. Men det var en seg karl, van vid umbäranden och han visste hur man överlever till skogs.

Ett mastämne skulle godkännas av admiralitetets förläggare och det gällde att stammen hade de rätta egenskaperna. Fusk skulle inte gillas. Hade man otur var förläggaren på dåligt humör eller på fyllan. Då kunde arbetet vara ogjort och man fick återvända hem med skammen som enda lön för mödan. Det skulle vara lika med döden för spädbarnet därhemma, och det visste fageråskarln. Han måste vara noggrann och tålmodig trots att liemannen stod och flinade vid stugknuten.  

Så bar det av, upp genom Fageråsskogen i väglöst land. I flera dagar färdades de, fageråsarn och hans sega värmlandshäst. Om nätterna sökte de värme hos varandra, människan och kräket. På dagarna gick de, han med blicken riktad uppåt mot trädtopparna, hästen med böjt huvud och varsamt pulsande steg. Båda visste att det inte fanns utrymme för misstag. Här ute var ingen räddning att vänta om olyckan skulle vara framme. Han var inte särskilt vidskeplig, fageråsarn, inte mer än vad som ankommer på en förnuftig karl. Men klokt var det att hålla ett vakande öga på rotvältor och andra gömslen där gud vet vad som kunde ligga och lura.  

På den tredje dagen dök de upp, småfolken. Väsande och viskande, tasslande och tisslande. Karln hötte åt dem och svor. Hästen frustade och skelande med blicken. Det frasade till i slyn när de osynliga slingrade sig iväg och så blev det tyst en stund, förutom karlns och kräkets andhämtning och februarivindens sus i grantopparna. Men snart var oknyttet där igen med sina leda läten, väsnades så att de kunde väcka upp döda. Fageråsaren insåg att han snart måste hitta det han sökte, innan något mycket värre dök upp

 

Strax innan skymningen den fjärde dagen såg han trädet. Det var minst sextio alnar högt och stod i kanten av en glänta, troligen en liten skogstjärn. Granen skulle gå att fälla utan större svårighet, men det behövde röjas en del lövskog i fallriktningen. Karln och hästen pustade en stund, nöjda med att de nästa dag skulle kunna vända hemåt. Så satte han igång med röjningen men hejdades han av ett illvrål, så fasansfullt att blodet stelnade i ådrorna. Hästen skriade i panik och försökte slita sig loss från släden.

Karln från Fagerås visste vad som hänt. Han hade råkat störa ett skogstroll som nu kom framkrypande under ett flyttblock mindre än trettio alnar bort. Att försöka fly var lönlöst. En man kan inte springa ifrån ett troll i skogsmark. Den lilla varelsen, inte större än ett barn, kom rusade, snabbt som en vindil, med sina kloliknande händer höjda till angrepp. Fageråsaren blev så klart skräckslagen men inte rådlös. Han slet av sig konten och höll upp den som en sköld samtidigt som han vrålade så högt hans lungor förmådde.

”Vill du ha guld, troll, så håll an!”

Som alla vet blir troll som förhäxade vid tanken på guld. Så också detta som tvärstannade och blev stående med höjda klor framför fageråsaren. Med konten framför bröstet betraktade han den lilla varelsen, och det var verkligen ett mycket fult exemplar. Pälsen var tovig och det oproportionerligt stora huvudet klövs av ett ondskefullt grin. Från munnen med de gula huggtänderna kom en stank värre än från drethuset därhemma en dag när solen ligger på.  De röda ögonen plirade misstänksamt.

”Guld, sa människan. Sa han guld? Inte tror vi på sånt trams från en fattiglapp. Flytta på konten människa, så att jag kommer åt hjärtat ditt.

”Dödar du mig, troll, får du aldrig se guldet!”

Sakta backade karln mot värmlänningen där han förvarade sin mest värdefulla ägodel spänd på hästens rygg. Järnyxan, som var smidd av de bästa smederna i Bergslagen, hade kostat honom många dagsverken och fällt närmare hundra träd. Nu skulle den krossa huvudet på ett troll eller så skulle han själv dö på kuppen.

”Visa mig guldet, människa. Sedan ska jag äta upp dig."

Trollets tandvatten började droppa ymnigt ur mungiporna. Var det guldet eller kanske karlns inälvor som fick varelsen att dregla så till den grad att snön runt hans ludna fötter smälte? Fageråsaren kunde efteråt svära på bibeln att han såg vitsippor slå ut samtidigt som han slängde iväg konten, greppade yxan och klöv trollets skalle i två halvor.

Din fule fan, tänkte han medan trollet vacklade bakåt och satte sig ner huvudhalvorna hängande ned mot var sin axel. Den gormade och levde om medan dess svarta blod smälte snön i en allt vidare cirkel. Men dog gjorde den inte. Karln pustade ut, satte sig ned på släden med yxan i knät och väntade.

 

När gryningen så småningom började skymta över Fageråsberget reste sig fageråsarn och tog tag i dagens arbete. Trollet visste att timmen var slagen och gjorde ett sista försök att ta sig upp på fötter men det slutade med att det raglade rakt in i ett träd, föll handlöst baklänges och så blev det liggande. 

När mastämnet var fällt och solen gick upp över trädtopparna var trollet borta. Där han legat fanns en hög med halvsmälta kottar och grenar, en ekorrsvans och ben från en skogsfågel. Mitt i resterna av trollets maginnehåll, glimrade ett hårspänne i mässing och en ring som kunde varit av guld.

Och hur gick det för fageråsaren och mastämnet?

Trädet blev godkänt av förläggaren och forslades ända till Karlskrona där det hamnade på Hans Majestäts linjeskepp Kronprins Gustav Adolf. Fartyget gick några år senare på grund i finska viken efter vissa problem med en av masterna och sprängdes i bitar av Ryssen. Om trolltyg haft med saken att göra blev aldrig klarlagt. Fageråsaren fick i varje fall bra betalt för mastämnet och på det viset kunde ett spädbarn i Frykerud för länge sedan räddas till livet.

 

* * *